1 år, 3 månader och 12 dagar sen jag började min resa mot ett hälsosammare liv.
Det var inte lätt i början, man var en nybörjare och man kände sig vilsen samt omotiverad.
Kan säga en sak, för att få mig verkligen att kämpa med någonting så behöver man hjälp och motivation. Inte folk som stjälper mig genom taskiga eller onödiga kommentarer.
Genom flera år med övervikt så har man fått höra:
"Ni äter väl antagligen för mycket fabrikat hemma, ingen redig husmans kost."
"Rör på dig lite så kommer du säkert gå ner."
"Är det säkert att det inte är allt socker och fetter? Som ex godis, läsk, chips, kakor, snabbmat mm?"
"Du är för lat, du har inte gjort allt du har kunnat."
Detta har satt sina spår, rejält psykiskt.
När jag var liten, då var mat det bästa jag visste.
Men något som var ännu bättre var alla sorters sötsaker.
Jag åt för mycket, men det var för att bedöva alla smärtor. Maten var min undanflykt och min livsnjutning för stunden.
I efterhand så är det galet, de portioner jag åt var alldeles för stora och de mängder sötsaker jag åt då var alldeles för många.
Detta har äcklat mig mycket i efterhand, men en sak som gjorde mig förvirrade sen var att närstående människor till mig uppmuntrade mig att unna och tyckte att jag var för sträng över min kost.
Jag blev förvirrad, kände at min kost inte alls hade blivit sträng. Men i efterhand har jag insett, att jag har någon form av ätstörning.
Ett bra tag efter min tid med 5:2 dieten, så fortsatt jag att jämföra kalorier. Se vad som innehöll minst och äta det med minst kalorier, jag började överdiva med motion jag straffade mig så fort jag åt "för mycket" enligt mig själv och så fort ex någon åt en kanelbulle så tänkte jag "Snabba kolhydrater, extremt mycket socker och fett."
Jag tänker så ofta än idag, men det är skrämmande att de tankarna finns och att en av mina tankar var innan att jag ska väga 50 kg då jag är 166 cm.
Närstående är rädda att jag ska bli för mager om jag går ner till 70 kg eller 66 kg som jag egentligen borde göra.
Andra dagar så är jag verkligen rädd att gå upp igen, att jag kommer börja tröst äta när jag mår dåligt och frossa i sötsaker som dämpar smärtorna för stunden.
Detta är inte lätt, detta är ett av de svårasta sakerna jag kämpar med.
Balansen måste finnas mellan sunt och osunt, ha nog bara inte hittat den helt än.
Kram Melissa
Kommentera